En monolog av och med Michael Segerström
Jag beslutade mig vid 75 års ålder att inte längre smyga med min homosexualitet. Det enklaste hade naturligtvis varit att dö som en vanlig heterogubbe. Det var när depressionen slog till och jag sökte mig till en terapeut som det blev uppenbart att min noja inte bara bestod av det faktum att jag åldrades och kom mer och mer utanför ett meningsfullt liv utan också att jag aldrig tillåtit mig att bejaka min sexualitet. Pjäsen handlar om mina terapisejourer och mina tankar om livet. Stundtals drastisk och rolig. Stundtals allvarlig, men hela tiden mänsklig. En minimemoar om man så vill.
