Den kreativa kraften i Klockaretorpet

När vi tar tillvara kraften i våra stadsdelar, bildas ringar på vattnet. Det menar koreografen Cyntia Botello som inom ramarna för Riksteaterns dansresidens har jobbat med deltagarkultur i  Klockaretorpet. Vi bad henne lista några av sina lärdomar tillsammans med Ulla-Britt Eriksson, ordförande i Riksteatern Norrköping.

Tillsammans med invånare och en rad olika aktörer i Norrköpingsstadsdelen Klockaretorpet har danskonstnären Cyntia Botello, pandemin till trots, hunnit med en hel del åren 2020 och 2021. Hon har bland annat målat graffiti med fotbollstjejer och seniorer, konstvandrat med hundägare, ordnat dansperformance på lekplatser och kring konstverk, samarbetat med hiphopartisten Hamza Elfituris i en uppskattad berättarföreställning och dessutom omsatt hans historia i dans.

Efter tre år är nu residenset avslutat, men de digitala spåren finns kvar i form av dansvideos som man kan titta på genom att rikta sin mobiltelefon mot de QR-koder som pryder elskåp och sopkorgar i området.

Exakt vilka effekter arbetet har haft är svårt att säga, men Cyntia Botello menar att residenset har skapat möjligheter att ta till vara invånarnas tankar och initiativ och att det ena hela tiden har gett det andra.

– Någonting har förändrats i Klocket under den här tiden. I höstas kunde vi höra i P1 att stadsdelen inte längre klassas som ett utsatt område av Polisen. Kanske har vi bidragit till det och det känns fantastiskt. Möten mellan människor är viktiga. Och det är viktigt att kunna uppleva nya saker i sin omgivning. Kulturen kan förändra!

Cyntias råd till andra som vill involvera invånare i kulturprojekt av olika slag:

1. Ta vara på platsens egen kraft
– Ett område har sin egen kraft och vilja. Det gäller att lyssna och gå med de krafterna, inte klampa in som “en stor konstnär”. I början försökte jag bara finnas på plats vid olika tidpunkter för att träffa olika sorters människor. En nyckelperson som jag tidigt började samarbeta med var Marco Briones som är verksamhetsutvecklare på Kunskapens hus som drivs av Hyresbostäder i Norrköping. Han känner alla och har högt förtroende hos ungdomarna i Klocket. Det ena gav det andra.

2. Låt ett samarbete bli fler
– Jag har insett att det ofta är bra att återvända till samma samarbetspartners flera gånger. Man vill inte kräva för mycket, men det lönar sig att vara rättfram och tydlig med vad man behöver i form av olika slags resurser. När vi gör det tillsammans och vill samma sak, så är det inte en belastning.

3. Våga pusha deltagarna lite extra
– Det gäller alla deltagare, men särskilt de unga. Jag har märkt att deltagarna ofta vill vara mer engagerade, inte mindre. Ge möjligheter till nya tillfällen att vara med. När jag bjöd in några tjejer som tidigare varit med och dansat för att titta på en film, så blev de besvikna. “När ska vi få dansa igen då?” Våga vara framåt.

4. Odla ditt eget intresse för platsen
– En annan insikt är att jag gillar Klockartorpet, jag vill vara kvar här. Man behöver inte packa ihop och dra när residenset är över. Nu tar jag nästa steg genom att säga ja till nya projekt och samarbeten. Det är ganska häftigt egentligen. Det började med en auditionworkshop för flera år sedan, nu är jag del av ett community.

Tre frågor till arrangören

Ulla-Britt Eriksson, ordförande i Riksteatern Norrköping berättar.

Vad är viktigast att tänka på när man startar upp ett residenssamarbete?
– Att ha målet klart för sig innan man börjar och vara noga med det i utlysningen, så att rätt personer söker. En annan viktig sak är att vi som samverkar måste vara tydliga med vilka avgränsningar vi ska ha mot varandra, så att vi vet vad vi ansvarar för.

Har du något annat råd till teaterföreningar som är sugna på att arbeta med deltagarkultur på sin ort?

– Titta på vilka verksamheter som finns på området: föreningar, kyrka, bostadsbolag, kommun. Sammankalla dem och prata om behov som finns på området. Och tänk på att ha med invånarna själva redan från början. I vår koreograf-audition hade vi med ungdomar från Klockartorpet och deras tankar vägde tungt.

Samarbete för inkluderande danskonst sedan 2018

Dansresidenset i Östergötland är ett samarbete mellan Riksteatern Norrköping, Riksteatern Östergötland, Riksteaterns dansavdelning, Norrköpings kommun, Motala kommun och Region Östergötland/Dans i Öst. 2018 skapade kompaniet ccap och Cristina Caprioli TRÄD i Motala, en interaktiv dansinstallation för barn och vuxna. 2019 utvecklade koreografen Iki Gonzalez Magnusson och kompaniet Norrköping Slow Clap en inkluderande performance på Stage Skandia i centrala Norrköping.

Är ni en lokal eller regional Riksteaterförening som också vill arbeta med danskonstnärliga residens på er ort? Kontakta Tina Eriksson Fredriksson på Riksteatern för mer information.